Ingrid Noll: TUPPEN ÄR DÖD. Sidottu kirja 1995 Forum

Ingrid Noll: TUPPEN ÄR DÖD. 1995 Forum. Ruotsinkielinen kirja, saksalaisesta alkuteoksesta ruotsintanut Dorothee Sporrong, ruotsalaisen kustantajan Suomessa painettu 333-sivuinen sidottu kirja, lukematon, ehjä ja siisti, ei merkintöjä.

Tuppen är död (1995; Der Hahn ist tot 1991) är en mycket underhållande, besk och mordisk bok för tjejer och kvinnor. Vid femtiotvå års ålder drabbas Rosemarie Hirte av kärleken som av blixten. Hittills har hon levt ett ganska grått och händelselöst liv och hon trodde att hon var immun mot stiliga karlar och upphetsande röster. Men det är tydligen aldrig för sent!Och därmed börjar karusellen snurra. Det ena leder till det andra, och Rosemarie går bokstavligen över lik för att fånga sitt hjärtas utvalde.Ingrid Noll slog igenom starkt med denna debutroman. Hon har därefter givit ut flera böcker och den senaste heter Lilla Rosenknopp. Ingrid Noll skriver med humor, intelligens och ironi och hennes berättelser är rika på överraskningar och fantasifulla inslag. Inte undra på att hon av Der Spiegel utnämnts till Tysklands mest framgångsrika kriminalförfattarinna.

Ingrid Noll (född 1935 i Shanghai) är en tysk kriminalförfattare. Hennes böcker har översatts till 27 språk. Hon växte upp i Nanjing tillsammans med tre syskon, som undervisades av föräldrarna. 1949 flydde familjen med det sista fartyget från Nanjing till Tyskland. Fram till 1954 gick hon på en katolsk flickskola i Bad Godesberg. Efter studentexamen läste hon germanistik och konsthistoria vid Bonns Universitetet, dock utan att fullfölja studierna. 1959 gifte hon sig med läkaren Peter Gullatz med vilken hon har tre barn. Innan Ingrid Noll började skriva skötte hon barnen och hushållet. Vid ett framträdande på Bokmässan i Göteborg svarade hon på frågan varför hon debuterade så sent, vid 56 års ålder: "Ich habe Kartoffeln geschält!" (Jag skalade potatis!), men hon arbetade också i makens praktik, försörjde sin mor, som blev 106 år och skrev på den lilla tid som blev kvar. Hennes första roman, Tuppen är död, kunde färdigställas först när barnen lämnat hemmet 1991. Boken blev en stor framgång. I centrum av romanen finns kvinnor i olika ålder som tar livet av sina makar eller älskare på ett okonventionellt sätt.

Ingrid Noll (s. 1935 Shanghai) vietti lapsuutensa Kiinassa, jossa hänen isänsä toimi lääkärinä. Saksassa hän suoritti lukion ja opiskeli saksaa ja taidehistoriaa Bonnin yliopistossa. Nykyisin hän asuu perheineen Weinheimissa. Monet hänen romaaneistaan sijoittuvat Mannheimiin ja sen ympäristöön. Jo esikoisromaani Der Hahn is tot (1991) oli menestys, ja sitä on seurannut 13 teosta, viimeisin Kuckuckskind (2008). Nollin kirjojen tyypillinen päähenkilö on väritön ja nuhteeton kansalainen, joka ryhtyy muuttamaan tapahtumien kulkua murhaamalla. Kirjat ovat kolkkoja ja ironian läpitunkemia, juonissa on agathamaista tiheyttä. Noll rakentaa painajaismaisia tunnelmia hienovaraisesti. Häntä on verrattu myös Patricia Highsmithiin, joka saa lukijan tuntemaan sympatiaa murhaavia päähenkilöitä kohtaan ja toivomaan, että he selviytyisivät teoistaan jäämättä kiinni ja voisivat jatkaa elämäänsä menestyksekkäästi. Nollin kerronta ei ole niin viileätä ja ankaraa kuin Highsmithillä, vaan ote on komediallisempi: sysimustan huumorin rinnalla on kepeämpiä farssimaisia sävyjä. Hänen kirjojaan on käännetty 21 kielelle; suomeksi ovat ilmestyneet Der Hahn ist tot (1991, suom. Kukko on kuollut 1997), Die Häupter meiner Lieben (1993, Rakkaat vainajat 2004) ja Die Apothekerin (1994, Apteekkari 1999).

Der Hahn ist tot (1991, suom. Kukko on kuollut 1997) –teoksen vakuutusvirkailija, neiti Rosemarie Hirte näyttää harmaassa tweedhameessaan, beigessä silkkipuserossaan, helminauhassaan ja villatakissaan hyveellisyyden perikuvalta. Ei arvaisi, että hänen rinnassaan takoo rakastuneen nymfin villi sydän. Rosi on ollut kuuntelemassa opettaja Witold Engsternin runoesitelmää ja joutunut hänen lämpimän eroottisen äänensä lumoihin. Sen jälkeen kukaan ei voi Rosemarielle mitään, eivät vaimot, eivät rakastajattaret eivätkä poliisit. Rosi ottaa omansa vaikka väkisin…