Mona Leos dagböcker 1911-71: Att leva sitt liv som ett barn

Mona Leo: Att leva sitt liv som ett barn (Ur dagböcker 1911-1971)

• Ekenäs Tryckeri AB:s förlag, 1983; häftad bok, 264 sidor
• Ryggen är sned och det finns en par små limmade sprickor nertill på pärmens ryggdel. Försättsbladet saknas och det finns lite sligage kvar somå spår av raderat ägarnamn i titelbladets över kant. Ren inuti.
• PRIS: 2 euro + frakt 5,20 euro som brev  inom Finland och till Åland = 7,20 euro
• GÖR SÅ HÄR: Klicka Osta = Köp, så får du ett automatiskt mejl från huutonet. Där hittar du säljarens epostadress och kontonummer. Betala t.ex. boken/tidningen + fraktkostnaderna eller be säljaren om räkning. Om du beställer flera objekt av samma säljare kan du vänta med att betala tills hela paketets innehåll är klart. Meddela säljaren vad paketet ska innehålla så skickar hen en räkning mejl.
• Postpaket till Åland är dyrare än paket inom övriga Finland. T.ex. 7 euros paket till finska fastlandet kostar motsvaras av ca 12 euros postpaket till Åland eller 11 euros matkahuolto-paket till Mariehamn. Fråga säljaren om fraktkostnader utanför Finland.

Monica Christina Leo eller Mona Leo (1903 – 1986) var en finlandssvensk författare och konstnär. Leo skrev sagor och barnkammarrim samt publicerade diktsamlingarna Miknoons sånger (1935) och Livet älskar dig (1940, ny uppl. 1970). Hon var en av den finländska dockteaterns och barnkulturens pionjärer.

Sin dockteater grundade Mona leo vid 48 års ålder 1951 och upprätthöll den fram till slutet av 1960-talet. Tidigare hade hon bl.a. designat smycken, möbler och leksaker. Med dockteatern, som hade ungefär femtio sagor på sin repertoar, turnerade hon framgångsrikt i hemlandet och utomlands. Leo tillverkade själv de uttrycksfulla dockorna av papier-maché och lyckades få dem att leva på ett sällsamt sätt; dockan Janne var den största stjärnan. Leo gjorde även två dockfilmer för tv, Den osynliga handen (1962) och Den gyllene grenen (1964).

På senare år, när dockteatern nedlagts, gick hon alltmer upp i sitt måleri. 1974 ställde hon ut sina dockor i Amos Andersons konstmuseum och Historiska museet i Stockholm och skänkte 1983 hela sin docksamling, omfattande ett fyrtiotal gestalter, till Teatermuseet i Hfrs. Hon gav 1975 ut boken Sagans språk och 1983 memoarerna Att leva sitt liv som ett barn.

Memoarerna ger samtidigt en levande bild av hur livet gestaltade sig under 1900-talets början. Boken är indelad i epoker, alla skrivna i den anda Mona Leo upplevde respektive tidsperiod och baserar sig delvis på de över 60 dagböcker hon fört sedan 9-års åldern.

Mona Leo är en stark personlighet som ofta får kämpa mot omgivningens fördomar. Det är en bok om ett liv fullt av motgångar, men också av inre styrka, humor och djup. Den ger en bild av livet sett genom barnets ögon, det eviga barnets, som följde författarinnan livet igenom.

Utdrag ur boken:

Jag vill beskriva hur barnet betraktade sin omgivning under början av det tjugonde seklet från år 1905 till omkring 1914.

Huvudstaden Helsingfors var rätt så liten. I centrum var och finns ännu en park, som ligger mellan två gator, Norra och Södra Esplanadgatan. I mitten står en staty av nationalskalden Johan Ludvig Runeberg med handen i rocken som Napoleon. I denna park med prydliga bänkar satt barnsköterskorna, och barnen lekte under uppsikt av en mycket argsint herr Vakt, med blank skärmmössa över en röd näsa. Han kallades konjaksnäsan av de "mognare" dumma barnen och var till stor glädje för oss, ty när han kom höttande med sin käpp fick vi, fulla av spänning, springa undan honom [...]

Min familj bodde på Norra Esplanadgatan 37. Hela våren spelade en underbar italiensk orkester Offenbach och Strauss i parken. Det var ljuvligt att somna in under dessa glada kvällskonserter.

Klapp-klapp-klapp slog hästhovarna på kullerstenarna. Man visste att nu var det vår när bjällerklangen hade upphört. Då gick till och med en liten språvagn längs Esplanadgatan. Med den åkte vi ända fram till Skatudden och den stannade precis där mormor bodde i ett hus med torn och utbuktningar. Men oftast åkte vi istvostsjik! Svarta åkdom, dragna av gamla hästar. På kuskbokcen satt en droskkusk inbyltad i lång rock. Han spände ett läderbälte över våra ben. Åt oss barn gick det slitna svarbruna lädret upp till halsen.

Staden var i stort sett svenskatalande. Den finsktalande befolkningen bodde i periferin. Och så var det den ryska militären! en gav ett tillskott av elegans, kanske gav den en kontinental prägel åt den lilla provinsstaden. En del av den ryska flottan låg i hamnen och infantariet logerade i kasärnen. Infanteriet tågade sjungande i små kohorter, utspyende en faslig ryssläderdoft över fotbvandrarna. Deras chineller - uniformer - var gyllenbruna. Mössorna satt på sned. Sjömännen bar svarta uniformer och smömanskragar samt stora vita sjömansmössor med långa fladdrande band... (s. 30-31)

sökord: minnen 1917 1918 1920-talet 1930-talet 1940-talet 1950-talet 1960-talet finlandssvenska författare konstnärer barndomsminnen Helsingfors historia ryska tiden muistelmat Helsinki historia